Jag är knäckt. De har brutit mig på mitten och slängt mig i avfallskvarnen, typ..
Jag trodde att jag ville veta ord för ord, men ångrade mig snabbare än man kan säga Quidditch. Även om jag ville veta allt innan det raderades. Allt som alla andra fått läsa. Ingen ska få veta mer än jag.

Jag förstår inte. Men jag vet att jag aldrig kommer glömma, aldrig kunna förlåta. För det är inte såhär man gör, det går inte att acceptera. Det finns inga ursäkter.

De har vänt mig ut och in. Ätit upp mig inifrån och låtit resterna ligga för allmän beskådning. Mitt på Stora torg. Nej, det räcker inte.