Efter nästan fyra månader är min tid i London nu slut. Finished. Jag är tillbaka i Halmstad och det enda jag nu har kvar av den stora staden är en överfylld ouppackad resväska, fina minnen och tusentals fotografier. Antagligen även lite större erfarenheter av livet. Förhoppningsvis lite klokare. Jag har växt och blivit mer säker i mig själv. Jag vet nu mer om vad jag vill och om vad jag kan. Därför kändes det fint att börja om på nytt. Lämna saker och ting bakom mig, och istället blicka framåt. 


Så, från och med nu: obsessionsandbutterflies.blogspot.com


bloglovin?

Min sista dag i London. Känns             .
Vet liksom inte. Men på sätt och vis känns det någonstans kanske okej. Samtidigt som jag i samma stund skulle vilja
kedja fast mig själv i min prinsess-säng som imorgon inte längre är min. Dagen idag firas hur som med världens
finaste klänning. Blommig. Turkos och lila. Lite svart också. 68 pund står det på prislappen. Planen är att dra mig in
mot Kingston och köpa de där sista. Verkligen det  s i s t a. Eftersom jag har fyllt min resväska och stängt den.
Sedan in mot skolan framåt lunch för julavslutning och kramar. Kramar. Hejdå-kramar.

De säger att jag är frånvarande. Kanske är det så, kanske är det precis tvärt om. Jag fastnar med blicken
någonstans utanför bussens glasruta. Ibland bara för att försvinna bland sorlet av skoluniforms-barn.
Men oftast för att granska husen och träden utanför, så noga som det är möjligt. Allt för att memorera.
Etsa fast bilderna. Skapa minnen som jag inte vill ska blekna.

De senaste dagarna har varit några av de konstigaste/svåraste/finaste dagarna i mitt liv. Emotionell karusell.
Min röda resväska är snart fylld. Eventuell övervikt skyller jag på inhandlade julklappar. Vet redan nu att det
kommer bli omöjligt att få plats med allt jag skulle vilja ha med mig. London är för stort för att ta med sig hem,
det är något man måste lämna kvar.

Om 27 timmar är jag en lycklig människa utan några problem eller bekymmer. Matte C är bort ur mitt liv för alltid !! 
Utan bekymmer? Ja, bortsett från en skriftlig mvg-uppgift i psykologi, en svenska argumantation och ett sista prov i IELTS. Lovely!

Det slog mig härom dagen, hur mycket jag tycker om det här stället. Insåg hur himla bra jag har det. Kom på att jag inte vill åka härifrån.
Eller jo. Hem och fira jul. Pussa på fin familj och fina vänner. Duscha i en riktig dusch och gå långpromenader med bästaste Chico.
Tjäna lite pengar. Sedan är jag redo. Redo att åka tillbaka hit och stanna.

Jag vägrar att försöka hålla upp någon fin fasad och låtsas som att livet alltid är sådär fint och problemfritt, bara för att jag bor i en fin storstad med alla möjligheter och chanser man kan tänka sig. Bara för att jag alltid borde vara obotligt lycklig och ha lika mycket energi och kraft som en duracellkanin på anabola. Visst. Jag har haft sådana dagar, hela veckor. Under största delen av min tid här har jag varit just sådär obotligt lycklig. Dagar då jag vaknat upp med ett stort leende som inte bleknat, även om himlen utanför fönstret varit grå och regnet bildat stora vattenpölar som varit omöjliga att undvika.

Men. Nu känns det som att jag är på väg att tryckas ner i marken. Högen med måsten känns omöjlig att ta sig genom. Brist på tid och motivation.
Jag som aldrig trodde att det skulle komma ett ögonblick då jag skulle längta härifrån.

fina tjejer, minsann!

åh, vad jag vill. men attans! lite bättre framförhållning nästa gång, tack.

Det kallas snökaos. Avstängda skolor och försenade bussar. Kom en halvtimma för sent och missade halva matten. Lyckat, Linnea! Verkligen.. ..
Tog en sväng inom Richmond efter svenskan. Handlade julklappar. Glömde köpa vantar. Igen. Sitter nu i min säng och lyssnar på Vampire Weekend. Laddar och taggar. Imorgon ska de ses live på Alexandra Palace i Tottenham. OM vi lyckas ta oss dit i trafikkaoset. Men något som är ännu mer spännande, kommer vi hem? Hoppas det.

Jag vill skriva. Behöver skriva. Samla tankarna och organisera lite. Få en överblick över det hela. Det är inte tomt, så det borde inte vara så svårt. Man kanske är det just det, kaoset som gör det omöjligt att urskilja. Att se genom dimman.

kom hit. kom hit och håll mig i handen. visa vägen och ge mig en knuff i rätt rikting.