Det är skumt detdär. Det är inte första gången, jag trotsar världen och tycker helt tvärt om. För att sedan inse, de hade egentligen på något vis ändå lite rätt. Förra gången, berättelsen om omöjlig kärlek till en blodtörstig vampyr. Nu, fin och innerlig musik. Kanske fick jag nog, när hennes musik fanns i var människas hörlurar. När hennes texter fanns nedskrivna i allas bilddagböcker. Men nu är jag ifatt,
sen en tid tillbaka..


Med ena foten utanför