Tjugotvå dagar. Tre veckor och en dag. Svårt att förstå. Obegripligt. Allt flyter på som om ingenting har hänt, som om allt vore som vanligt. Och visst, allt är som vanligt. Vanligt för livet här borta. 

Jag vill utnyttja varenda minut. Varenda sekund, för att få ut så mycket som möjligt av dessa dagar. Alla möjligheter. Jag vill inte komma hem och känna att jag inte levt fullt ut. Att allt varit detsamma, förutom språket och namnet på gatorna jag gått längs. Kanske dags att tänka om. En fjärdedel av mina dagar här är redan över. Det skrämmer mig, snart är vi halvvägs.
Och jag vill inte komma hem och känna att jag inte levt fullt ut.