Öppnar dörren och går ut genom grinden. Säger good morning till grannen, precis så som vem som helst skulle ha gjort. Fortätter framåt. Stannar till och kelar lite med den vita katten som alltid sitter på muren några hus bort. Det är tomt vid busshållplatsen. Det är kallt och regnet hänger i luften som den brukar göra tidiga mornar. Efter några minuter kommer en äldre dam. Känner inte igen henne men hon ler och hälsar, så som bara en tant med rullator kan göra. Hon frågar och jag svarar No, I don't think so. I'm sorry. Precis som vanligt, precis som vem som helst. Långt borta, förbi grönsakshandlaren, kan man ana en röd buss med en gul text 371 Richmond. Den bromsar något för sent och stannar några meter bort. Låter tanten med rullatorn kliva på först. Tar sedan steget in och sätter mitt Oyster card mot plattan. Som alla andra. Busschauffören nickar till hälsning. Precis som till alla andra. Han anar inte. Tanten anar inte. Småkillarna i skoluniform anar inte. Det känns så himla fint. Att smälta in i den här världen. Vara en del av vardagen.