Helt plötsligt så bara låg den där. Har letat mig tossig efter denna bit metall och nu behagar den att dyka upp utan att jag ens bett om det. Har varit på vippen att ge upp hoppet om att hitta den, ett helt år är ganska så länge, för en liten pryl att vara puts väck. Om man nu räknar bort de som aldrig hittas igen.. Började tillochmed överväga att slänga min svarta spargris i golvet, låta den krossas av sophämtningsbilen eller "råka" tappa den från toppen av Eiffeltornet. OM inte den där nedrans nyckeln nu legat på mitt skrivbord, så självklart som om den aldrig gjort annat. Men med tanke på ordningen som jag har på skrivbordet, så kanske det är precis det som den inte har..

Denna upptäckt ledde såklart till att jag igårkväll, trots att klockan var ganska mycket, helt enkelt inte kunde låta bli att öppna. Och räkna. Det är läskigt. Det där med att anta och uppfatta saker. En normalstor hör med enkronor ser inte så mycket ut för världen. Inte så värst betydelsefullt. Meningslösa enkronor, som bara behövs när man parkerar bilen eller köper salta Ess i en kiosk någonstans. Men så fel man kan ha. Uppradade i fina staplar inser man att det nog trots allt är liite mer än vad man först trott. En liten till synes meningslös hög är hundrafemtio rikstaler. Ett par skor om man har tur. Ett halvt par gina-jeans, 25 koppar kaffe på skolans café. En gigantisk godispåse eller 5 koppar Chai latte på Morfars..