Det känns som om saker och ting håller på att ordna sig nu. Någon form av kontroll. Om 24 timmar är vi påväg. Tokigt.

Så mycket tankar som snurrar. Det känns som att jag har kontroll. Trots att resväskan nu är tom, och att allt som imorgon ska ligga i, nu ligger i högar på golvet. Den tjugofjärde januari förra året var jag så säker på mitt val. Sedan dess har jag alltid funderat på om det är rätt väg att gå, och gör det fortfarande, såhär dagen innan. Antar att det enklaste hade varit att stanna hemma, fortsätta att leva mitt vanliga liv. Men det känns allt annat än lockande. Inte nu. Någonstans långt inne så finns längtan av att komma bort härifrån. Göra något av mitt liv. Jag vill det här. Och jag kommer bli så galet stolt över mig själv när jag väl kommer tillbaka. När jag kommer tillbaka till ett Halmstad som näst intill stått still.

Det är allt annat än lätt. Det är svårt det här. Svårare än vad jag tror att någon av oss kunde tänka sig. Tryggheten ersätts med äventyr. Hemma byts ut mot något främmande. Jag är glad att jag fortfarande kan andas. Jag kan stå på mina ben. Jag har fortfarande kontroll över paniken och nervositeten som ständigt expanderar till något större för varje dag. Varje timma. Än så länge kan jag tygla det kaos som ständigt försöker ta över. Än så länge går det bra. Jag klarar mig fint. Jag vill ju det här. Egentligen.

Sitter vid köksbordet och har provsmakat maten som står på spisen. Om sju dagar sitter jag vid ett helt annat köksbord,
och smakar på någon annans mat. Det är konstigt det här. 


Sällskap kvällen till ära är inga mindre än Bob Dylan, Tom Waits och Elvis Costello. Fina snubbar det där!

Alla syskonen Bergman flyttar under loppet på drygt två veckor. Syster till fina Göteborg och bror till en annan del av stan. Och om snart bara en vecka flyttar jag till ett helt annat land. England. London. Kingston. Tokigt.

Har haft en fin kväll på stan med min vän Mia. Hamnade på Espresso House där vi satt tills de stängde och lite till. Pratade om sånt som är lätt och om sånt som är svårt. Fina saker. Musik. Skavsår. Fjärilar i magen och packningslistor. 

...
ouch. och jag som trodde att jag hade någon form av kontroll..

Vädret var aningens grått men ändå fint, så jag bestämde mig för klänning och bara ben. Att det sedan började regna ändrade inte mina planer. Regn är fint och vad passar bättre till något fint än en blommig klänning? Just det. Ibland så känns det som att jag är den enda i hela världen som faktiskt tycker om regn. (Bortsett från fattiga bönder när deras åkrar torkar då, såklart.) Men inte bara ibland, utan mest hela tiden. Tror att min kärlek till regn är ganska udda. Hur som. Promenad till stan i regnet i min blommiga klänning under mitt fina älsklings-paraply (som senare gick sönder.. attans!). Vincent Vicious började röja på scen och lika lagom lägligt så slutade det regna. Kärlek. Lycka. Konfetti. En massa fint folk dessutom. Det började mörkna och Oskar Linnros tog över. Över mina förväntningar. Folk blev tokiga. Dans dans dans. Sedan promenad hem. I regnet. Med ett trasigt paraply. Ja, ungefär sådär såg min fredagskväll ut. Har Linnea blivit sjuk? Hade hon inte kameran med sig? undrar kanske ni. Eller kanske inte. Hur som. Jo. Såklart hade jag det. En analog med en nästan-full filmrulle som ska framkallas nästa vecka. Se där. Spännande. Kommer inte ihåg vad som finns med på den där. Det får vi se.. men nu ska jag sluta svamla. Och sova istället. Sov sött. Godnatt.

Kom med och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna.

Det är väl vackert väder ovanför molnen men regn där vi står.
Åh, de finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och i ditt våta hår.

Jag håller mitt lilla liv emellan händerna.
Nu har jag lust att ta ett kliv och sätta nåt spår innan jag går.
Kom med och gör en liten stund som ska va kvar i hundra tusen år.

Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner.
Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser.

Har du fått andra himlar i ögonen?
När du får mig vart du vill med de vanliga blå.
Kom med och lägg dig i gräset under mig och blöt ner kläderna.

Vad tänker du på?
Och lägg dig på marken under om du vill och sätt ditt liv på spel för min skull.

Jakob Hellman – Vackert Väder

De säger att man inte kan köpa kärlek. Konstigt, eftersom det är precis vad jag har gjort idag.
En svart låda fyllld med timmar av ren och skör kärlek. Fyra bokstäver, K E N T.

Det är redan mitten av augusti. Tänka sig. Tokigt. Sommarens sista dagar flyger iväg som maskros-frön i vinden. Jag räknar ner. Fjorton dagar kvar i Halmstad. Om två veckor sker mitt livs hittills största förändring. Mitt äventyr. Rysningar. Så mycket jag vill hinna med tills dess. Så många fina att träffa. Så mycket att fixa. Stanna tiden? det känns som en fin idé. Som jag har längtat. Men nu går allt lite för fort fram. Så plötsligt. Fjärilar i magen. Tusentals. Och de lär inte bli färre. Idag har jag häckat inomhus hela dagen. Borde kanske ha tagit vara på sommarlovets sista söndag. Men istället blev det en dag helt utan planer och måsten. Sommarlovets sista sådan. Vinkade av världens finaste syster. Göteborg är fint. Att ha en syster i Göteborg är om möjligt ännu finare. Hon håller sig åtminstone på rätt sida av Sveriges landsgränser.  Lyssnar nu på sånthär och ska krypa till kojs. Imorgon är det en ny dag. Hoppas på regn.

blunda. lyssna. njut. sådär underbart så jag vet inte vad. rysningar all over. Fleet Foxes. gosh. fina killar det där.

Fjärilar i magen. Idag om exakt tjugoen dagar befinner jag mig i mitt blivande hem. I ett hus på York Road, i Kingston utanför London. Tre veckor. Det är ingenting. Tokigt. Galet. Osh, vad jag längtar!

och nu ska jag snart kila iväg och träffa bästaste Mia. ovanligt. mohaha

Och hundratusen röster skriker efter något mer.