Jag är glad. Lycklig. Helt utan anledning. Det liksom sprätter i mina ben. Galet. Kanske är det den blå himlen som jag kan se om jag lutar mig tillräckligt på stolen, utan att ramla av, och kikar ut genom fönstret. Kanske är det ljuset som gör att de gröna bladen på trädet utanför nästan blir genomskinliga. Kanske är det musiken som strömmar ut ur högtalarna.
Kanske är det bara själva livet.

Nu ska jag städa. Och dansa. Det är en fin kombination.