Jag är inte van vid det här, om man nu kan vara det. För ett år sedan var det så annorlunda. Tvärt om, nästan precis. Jag som trodde det var meningen att man skulle förbättras.. och nu ångrara jag att jag inte tog tag i allt ordentligt i höstas. Fullt ös medvetslös i 500 km/h. Jag ångrara att jag inte satsade 130 % och lite till, även om jag nu vet att det då var omöjligt. Att det inte funkade. Men ändå. Tänk om.

Cyklade hem och var arg. Aggressiv. Och besviken. Tur att inte någon oskyldig liten ankunge stod i min väg. Nu är jag fortfarande besviken. Och lite arg. Inte aggressiv men bestämd så att det nästan ryker ur mina närborrar -tänk Katla i Bröderna Lejonhjärta. Jag ska allt visa henne var skåpet ska stå. Kan möblera om hela skolan om det är vad som krävs. Om det är vad som behövs för att hon ska vara nöjd och säker. Jag som hoppades och trodde att det inte skulle komma något nytt nu.. att det var påväg att ta slut. Men nej. Tydligen inte. Ge mig bara fler prov, det är lugnt! verkligen!

och mina fina hjärnceller skriker efter kaffe. hade inte varit helt fel.. attans!
medan vi faller