Linnea har under de senaste dagarna käkat upp sina pengar. Alltså bokstavligt, spenderat x antal pund på just mat.
Men det går liksom inte att komma ifrån, hur mycket frukost man än äter så blir man till slut hungrig förr eller senare.
Man blir hungrig av att spendera timmar i London tunnelbanesystem för att försöka ta sig till Brick Lane. Man blir
hungrig av att trängas bland allt folk längs Oxford street. Man blir hungrig av att bara existera. Så är det bara.
Och än har november knappt börjat. Ack ack. 

Dags att skita ner sig, slita sönder sina kläder och sätta sig på en kartongbit i staden
och hoppas på att generösa människor går förbi?

Intalar mig själv klänningen (världens finaste till nyårsafton) som jag köpte idag inte alls
bidragit till min skrämmande låga summa på kontot. Blir nog bäst så.