Det är något speciellt med Chico och snö. Han är som besatt, precis som under sin första vinter. Det är som om han inte kan få nog av att plumsa runt i snön, jaga snöbollar och att smaka på den. Han får gärna busa i snön, så mycket han vill. Men att stå och vänta på en envis vovvsing som vägrar att följa med in, när klockan är halv elva på kvällen är inte precis min favoritgrej.


sötnos.