Mina ben är iiskalla. Sådär så att de nästan domnat bort. Antar att man får leva med det, när man frivilligt får för sig att åka pulka utan någon form av termobyxor på sig. Men det var roligt, väldigt skoj och spontant. Gick förbi en finfin pulkabacke påväg hem från staden med Johanna, slutade med att vi rusade hem för att leta upp mitt orangea tefat, och skyndade oss tillbaka. Lagom fint uppåkt, inga små barn i vägen och ett liitet liitet gupp. Perfekt.

Se upp i backen, tusen hål i nacken!