Jag vägrar att försöka hålla upp någon fin fasad och låtsas som att livet alltid är sådär fint och problemfritt, bara för att jag bor i en fin storstad med alla möjligheter och chanser man kan tänka sig. Bara för att jag alltid borde vara obotligt lycklig och ha lika mycket energi och kraft som en duracellkanin på anabola. Visst. Jag har haft sådana dagar, hela veckor. Under största delen av min tid här har jag varit just sådär obotligt lycklig. Dagar då jag vaknat upp med ett stort leende som inte bleknat, även om himlen utanför fönstret varit grå och regnet bildat stora vattenpölar som varit omöjliga att undvika.

Men. Nu känns det som att jag är på väg att tryckas ner i marken. Högen med måsten känns omöjlig att ta sig genom. Brist på tid och motivation.
Jag som aldrig trodde att det skulle komma ett ögonblick då jag skulle längta härifrån.