De säger att jag är frånvarande. Kanske är det så, kanske är det precis tvärt om. Jag fastnar med blicken
någonstans utanför bussens glasruta. Ibland bara för att försvinna bland sorlet av skoluniforms-barn.
Men oftast för att granska husen och träden utanför, så noga som det är möjligt. Allt för att memorera.
Etsa fast bilderna. Skapa minnen som jag inte vill ska blekna.

De senaste dagarna har varit några av de konstigaste/svåraste/finaste dagarna i mitt liv. Emotionell karusell.
Min röda resväska är snart fylld. Eventuell övervikt skyller jag på inhandlade julklappar. Vet redan nu att det
kommer bli omöjligt att få plats med allt jag skulle vilja ha med mig. London är för stort för att ta med sig hem,
det är något man måste lämna kvar.