Det slog mig precis, nu när jag tänkte tillbaka på dagen, hur mycket jag faktiskt saknar att ha någon där. Någon som känner mig och min bakgrun. Någon som jag känner så väl, och någon som jag delar en massa minnen med. Någon som förstår precis vad jag menar, utan att jag behöver använda ord. Att det räcker med en blick för att kommunicera.. och utlösa skratt-attacker för tokiga internskämt som bara vi förstår. Någon som kan se igenom en glad fasad, och någon som förstår om något är fel. När ingen annan gör det.