Jag trodde att jag såg en stjärna falla. Men nej.

Allt ljus som rör sig på himlen är inte stjärnfall.

Oftast är det bara ett flygplan som flyger förbi. 


Du vet, flygplanen som kunde väcka dig mitt i natten under dina första dagar i den här staden. Men som du nu glömt bort, eftersom du inte ens längre märker när de flyger förbi ditt fönster. Var försiktig med var du sätter fötterna. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara.

Det blev en fin kväll, som slutade med en galet rolig hemresa. För det första, på Piccadilly line. Frida blir förälskad i en kattunge som åkte tunnelbana med sin (galet snygga) husse. Sedan, på District line. En gammal man kommer fram till oss åtta tjejer och berättar roliga historier. Ingen av oss hör/förstår riktigt poängen men alla skrattar ändå. Slutligen, på Richmond station. Fina Josefin går rakt in i en skylt.

Grease var okej. Ja, kanske till och med bra. Men där tar det slut. Blev inte så himla imponerad. Den enda som riktigt höll måttet var Danny, och enligt D var detta hans debut-kväll. Tänka sig, det kunde man inte ana! Annars så var scenografin urkass men livebandet skötte sig fint. Men hur som. Musikal är musikal. Det sprätter av energi, glädje och leenden på scen. Så som det ska vara, och då bli man glad oavsett vad!

När jag lämnade 16 York Road denna morgon regnade det. Men det var inte sådana där uppenbara regndroppar som föll mot marken. Som gör min jacka prickig och som samlas i pölar på marken. Nej. På gränsen till dimma, men om man kisade lite gick det att urskilja små små droppar som långsamt landade på asfalten. Verkade som att det bara var jag och rullator-tanten som märkte att det faktiskt regnade. Hon hade paraply och var livrädd för att hennes permanentade hår skulle förstöras. Alla andra bara skyndade förbi. Eller så brydde de sig helt enkelt inte.

Nu kan man nästan ana hur solen kikar igenom molnen. Jag sitter i min säng och äter delikata pannkakor från Sainsbury's. Lyssnar på Johnny Flynn och Elvis Costello. Om några timmar bär det av in till centrala London. Det vankas musikal. Grease is the word! Men först ska jag försvinna i måndagsmelankoli.

Jag har städat. Tänka sig! Det behövdes lite ordning. Så när jag misslyckades med att få ordning på mig själv, gick det ut över de cirka sju kvadratmeter där jag lever. Men fint blev det!

Igår köpte jag två par skor, fyra söta rosetter och en svart bläckpenna. Hade en med mig när jag kom hit, med sedan en vecka har den varit spårlöst försvunnen. Skumt! Kvällen slutade med te hemma hos fina mia. Jag har idag ätit tomatfyllda tortellini med pesto. Och nu ligger Mads och gosar i min säng. Igen. Men det gör inget, det är fint med fyrbent sällskap.

cheeky girl / naughty girl / good girl

Jag är tillbaka på fötterna. Slutat skaka och huvudet börjar få tillbaka sin normala vikt. Istället för att turista i den stora staden, har dagen idag hittills spenderats i sängen. Tv4play och djungelvrål. Ganska okej, även om jag snart kommer bli galen om jag inte tar mig ut härifrån. Så, ska snart dra min in mot Kingston. Behöver lite frisk luft. Känna doften av världen. Ett par nya skor. Och nya kalasbyxor. Kanske lite kaffe. Samtidigt passa på att skicka iväg ett brev och ett vykort. Sedär. Det kanske blir en fin lördag trots allt.

Det är fredag. Redan. Vi gillar fredagar. Känns som om vi har fredag oftare här, men det kanske bara betyder att veckodagarna försvinner. För det gör dem. Känns som om det var söndag igår, ungefär. Klockan är snart halv nio här och jag borde definitivt göra något åt kråkboet på mitt huvud och sedan springa till bussen. Tänkte liksom bara säga hej innan. Så. Hej!

Tjugotvå dagar. Tre veckor och en dag. Svårt att förstå. Obegripligt. Allt flyter på som om ingenting har hänt, som om allt vore som vanligt. Och visst, allt är som vanligt. Vanligt för livet här borta. 

Jag vill utnyttja varenda minut. Varenda sekund, för att få ut så mycket som möjligt av dessa dagar. Alla möjligheter. Jag vill inte komma hem och känna att jag inte levt fullt ut. Att allt varit detsamma, förutom språket och namnet på gatorna jag gått längs. Kanske dags att tänka om. En fjärdedel av mina dagar här är redan över. Det skrämmer mig, snart är vi halvvägs.
Och jag vill inte komma hem och känna att jag inte levt fullt ut.